Matilda Rosenberg

haha fyfan vilken blogg torka jag har haftdå inte skrivit på hur länge som helst  nu asså.. jag vet inte , har verkligen inte orkat och det är inte bara bloggen utan datorn överhuvetaget har inte suttit här på jag vet inte hur länge, men jag lovar att jag ska inte vara borta nu, utan jag ska försöka skriva varje dag igen, för jag saknar det, det är så skönt att bara kunna sätta sig och skrvia av sig spelar ingen roll igentligen va man skriver men det är bara så sjukt skönt :)

aja det har hänt ganska mycket sen jag skrev sist, haft as roligt med mina brudar och massa mys också, sen har jag varit helt själv hemma med pappa i 1 vecka, haha bara han och jag, det var vart mys massa onyttig mat, kollat fotboll, hfat det stökigt, haha sånt som jag och pappa är bra på, älskar dig<3 sen så va vid kyrkogården i måndags, 3 år sen farfar dog...

jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men jag måste få skriva av mig om det här, för jag klarar inte att hålla det inom mig! jag hatar 20 april, jag hatar den dagen mer än något annat i hela världen, jag vill inte att den dagen ska finnas överhuvud taget , för 3 år sen så försvann den största delen av mig, ingen människa har någonsin betytt så mycket för mig och kommer aldrig göra dte heller, han va min bästa vän, han förstod mig bara av att kolla på mig, det går inte att förklara vad jag hade tillsamman med min farfar för det är så sjukt obeskrivligt.. jag skriver det här samtidigt som det bara rinner tårar ner från mina kinder, det är omöjligt för mig att inte gråta när jag tänker, skriver eller pratar om det här, för det gör fortfarande för ont för det.. jag vet att det är ganska längesen nu 3 år är en lång tid, det är en alldeles för lång tid utan farfar iallafall och jag kan bara inte komma över det, och det är något jag har fått lära mig att leva med, det går inte alltid så jätte bra men jag försöker verkligen. men varför va just du tvungen att försvinna från mig, du va den personen jag behövde mest, sen du försvann har mitt liv ändrats så sjukt mycket, jag är inte samma person som jag va för det är något som saknas.. jag har haft det svårt att kunna vara glad, att kunna se positivt och framåt.. sen har det inte heller gått så bra för mig inget jag orkar skriva om här men dom som känner mig vet vad jag menar.. varför va ditt liv tvungen att tas, du va ju en sån underbar människa som har lärt mig så himla mycket och som jag har sett upp till i hela mitt liv, det gör jag fortfarande, du är min allra största förebild.. jag fick för lite tid med dig, jag va inte mogen att släppa taget om dig, jag behövde mycket mer tid, jag visste vad som skulle hända men jag kunde inte acceptera det, jag kommer aldrig att acceptera det.. jag önskar bara att jag kunde få träffa dig igen, för jag saknar dig så sjukt mycket att det gör ont i hela mig, jag älskar dig mer än något annat, och det kommer jag alltid att göra farfar, du är allt för mig!<3
 


Bengt Edvard Rosenberg
22 Augusti 1928 - 20 april 2006